Pages Navigation Menu

Elisabeths blogg

Älska mig

Älska mig

”Duktig flicka” sa någon till mig när jag var liten och det kändes bra.
Jag är duktig, jag duger, jag är älskad!

 

För att försäkra mig om fortsatt uppmärksamhet så fortsatte jag att vara duktig och till slut kunde jag inte stanna. Det gick inte att sluta och jag mådde dåligt när jag inte var duktig, inte hade gjort allt jag kunnat och inte tagit i så det värkte.

 

Mentala inställningar som fungerade för barnet fungerar inte alltid för den vuxne. Från att ha varit ett glatt, sprudlande barn som skuttande hoppade omkring och hjälpte till där det behövdes så utvecklades jag till en sammanbiten, högpresterande, självhatande karriärskvinna som aldrig var nöjd.

Jag var aldrig tillräckligt duktig. Jag var aldrig tillräckligt nånting så kampen var oändlig och pågick alla vakna timmar tills kroppen sa stopp och utbrändheten var enda alternativet för att hitta tid att sakta ner och reflektera över mig själv och hur jag levde mitt liv.

När vi bara är i huvudet så försvinner omtänksamheten. Det finns ingen tid att känna efter hur vi mår, vad vi behöver eller vad vi vill  – egentligen, innerst inne.

I huvudet kan vi sortera allting och vagga in oss i en falsk känsla av kontroll då vi föreställa oss att det är städat och snyggt. Vi kan tänka ut orsaker och varför till allt som sker och känns men att bara vara i huvudet har sitt pris av ensamhet, förvirring och stress.

Det är in i kroppen vi måste om vi ska hitta kärlek och omtanke men i kroppen är det inte lika städat och uppdelat. I kroppen finns det känslor av alla slag, massor av intuitiv visdom och omtänksamhet. Så snart vi är i kroppen så är vi omtänksamma både mot oss själva och vår omgivning. Vi känner att vi hör till något större och det blir svårt att skada sig själv, andra eller planeten vi bor på. För att vi känner! När vi är i kroppen känner vi oss närvarande, lugna och att vi hör till.

 

Vi säger att vi älskar men det går inte att visa det i handling om vi inte älskar oss själva först. Självföraktet kommer alltid att sippra igenom rustningen och kladda fast på våra nära och kära. Fast vi säger att vi älskar dem!

Hur vi behandlar oss själva är så som vi behandlar de runtomkring oss. Alltid.

Om du är en duktig doer så känner andra av din vinande piska.
Om du är självkritisk så känner omgivningen av dina höga förväntningar på sig själva.
Om du är obekymrad och förlåtande kommer människor i din närhet att känna sig glada och avslappnade.

Ett nytt år! Som jag läste på en skylt: ”You always get a second chance, it´s called tomorrow.”

Ett nytt år är ett bra tillfälle att starta en andra chans där jag strävar efter att förlåta och älska mig själv så att jag förbehållslöst kan älska och förlåta andra.

När jag har förlåtit mig själv har jag förlåtit allt.

När jag älskar mig själv kan jag älska – på riktigt.

 

2016 – här kommer jag!

 

 

 

 

 

 

3 Comments

  1. Hej Elisabeth!

    Tack för ett fint inlägg. Djupsinnigt och tänkvärt. Önskar dig lycka till inför 2016!

    • Tack! Ja, låt oss ha ett omfamnande 2016 med massor av medkänsla och omtanke som inkluderar oss själva.

  2. Fint skrivet, så ingenkännande också. Duktig hit och dit, äntligen kan jag se att jag inte behöver vara duktig hela tiden. Nu är jag duktig på att uppmärksamma mig själv, det är ju den bästa läxan av alla.

    Jag var 27 år när jag gick in i väggen, så galet egentligen. Hur hårt drev jag mig egentligen? Det funderar man ju över när allt blir tyst; hur mycket brus och stoj som fanns i livet innan. Är nu 28 och fortfarande i resan men ser på mig själv med kärlek, så mycket kärlek. Den vackraste sorten.

    Tack för fin blogg!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *