Inbördeskrig?

 

Vem är jag?

Vart är jag påväg?

Vad är meningen med mitt liv?

Stora frågor som finns i olika varianter och intensitet.

Vi lär oss redan som små att vi ska tänka efter. Inte hålla på och känna efter eftersom det är helt opålitligt. Det är ju tanken som är det sanna, det fina logiska och det intellektuella. Att känna en massa känslor är lättsinnigt och oseriöst

Så vi tänker. Och tänker. Vi försöker tänka ut svaret på de existensiella frågorna. Vi Googlar och söker svar på varför mår jag så här? Vad ska jag gör göra för att må bra? Google, Google, Google. Vart är jag påväg? Vad är meningen med mitt liv? Ska jag verkligen behöva må så här?

Svaret på vem du är finns i kroppen.
Det är i den fysiska kroppen du vet vem du är, vad du har för talanger, styrkor, svagheter, vad som gör dig glad, ledsen, arg etc. Vilken mat som du mår bra av, vilka situationer som tär på dig, vilka aktiviteter som stärker och vilka som bryter ner.
Men du lyssnar inte.
Du har aldrig lärt dig tekniken att känna efter och lita på svaren du får så du fortsätter att bara använda sinnet och förbanna den långsamma kroppen. Det är när du känner efter som du hittar svaren på frågorna som snurrar i djupet.

Vi tror verkligen att vi kan tänka ut vilka vi är. Att det går att tänka ut hur vi ska må bra.

Tänka vs Känna. På ena sidan de babblande tankarna som outtröttligt studsar mellan dåtid och framtid, på andra sidan kroppen som alltid är närvarande och känner på det som är. Konflikten är inte rättvis då du gör vad du kan för att sinnet ska vinna. Kroppen blir hänvisad till att agera motståndsrörelse.

När kroppen bryter ihop med smärta och trötthet så får sinnet storhetsvansinne och vrålar åt kroppen att den gör inte som du vill. Den förbannande kroppen har svikit dig.

Kroppen som inte vet något annat än att göra allt den kan för att du ska må bra. Du stöttar inte med att äta det den älskar, du ger inte den sömn den behöver, du gör inte de aktiviteter den vill ha för optimal funktion och ändå gör den allt den kan, varje dag, varje minut, allt den klarar av utifrån det du slänger åt den, för att du ska må så bra det går.

Kroppen stöttar alltid.
Alltid.
Du märker det om du gör det minsta lilla som kroppen vill; bra mat, sömn, rörelse etc så uppgraderar den sig själv direkt och du mår snabbt bättre. Resultat inom 72 timmar om inte snabbare. Jag har sett signifikanta resultat på några minuter med terapeutisk yoga.

Kroppen älskar dig. Den vet inget annat. Den har ingen annan. Kroppen kan inte fara hit och dit eller fly från nuet som sinnet kan. Så den gör vad den kan. Dag ut och dag in.
Negligerad i sin sanna natur och istället utsatt för dina experiment om hur du tycker att den ska vara och bete sig.

Stress börjar alltid i hjärnan.
Stress börjar alltid med en tanke.
Så var ska du stresshantera någonstans?
I kroppen eller i sinnet?

Det enda sättet att tysta tankar är att koncentrera dig på att känna.

Terapeutisk yoga fungerar för att den hjälper oss att få kontakt med kroppen och samtidigt tämjer den sinnet.

Men ha tålamod. Ett sinne med hybris kommer inte att gå med på att bli nertystat och börja användas till att känna kroppen. Det kommer att göra motstånd så var bestämd.
Gå inte med på att tänka hur det känns i kroppen utan känn hur det känns.

Kan du känna ett helt andetag utan att tänka samtidigt?

En sekund?

Tre sekunder?

10?

 

Ta hand om dig.