Pages Navigation Menu

Elisabeths blogg

Jag – En krigare

Jag – En krigare

Alla älskar den ensamma krigaren, hjältinnan. Den där starka amazonen som går ensam mot solnedgången.

 

Att vara krigare är ett sätt att få uppmärksamhet, respekt och saker och ting gjorda. Så det är ett fantastiskt liv. Alla motgångar blir utmaningar. Sjukdomar, olyckor, kriser.

Krigaren sänker huvudet, spänner musklerna och ger sig tusan på att även den här utmaningen ska övervinnas. Så den övervinns, klaras av och amasonen ler stolt med skrubbsår över hela kroppen, om än oftast mentala, av att klarat ännu en fight, en motgång.

 

Oftare och oftare står det i andliga och yogiska sammanhang om att vi ska vara krigare. ”Be a warrior”. När krigen ökar i världen smyger sig ordet in i vårt vardagsspråk , te x att vi inte bråkar med någon längre, vi krigar med dem istället. Vi kämpar inte längre, vi krigar.

 

Att vara krigare är bra till en viss gräns men att alltid kriga och kämpa, i alla lägen, är ingen lösning. Drabbas vi av något så är det en tillgång för att kunna gå vidare och för att inte ge upp. Men ibland, och faktiskt oftare och oftare, så är lösningen att inte agera, kriga, kämpa och slåss. Utan att ge efter, släppa taget, acceptera, avvakta och se.

 

Jag identifierade mig länge som krigare och såg mig själv som en peaceful warrior även som yogalärare, så det säger ju en del om hur djupt en attityd sitter.

 

Utmaningen i hela krigargrejen är att släppa vad vi tror att vi behöver. Att försöka få ”egen-tid” när det inte går, att göra saker på ”mitt sätt” fast det skapar konflikter. Det är sann krigarattityd att försöka brotta ner stora havsvågor och ändå fortsätter de att rulla in, igen och igen. Gissa vilket som sparar mest kraft, att du simmar emot eller med strömmen?

 

Att vara krigare/warrior är ju att gå i konflikt för att övervinna, mästra eller förstöra. När jag kom på mig själv att alltid vara i kamp så är det en tuff utmaning att ändra en livslång attityd. En framgångsrik sådan eftersom krigare ofta får som de vill. Och är friskt påhejade av omgivningen! ”Guu´vad du kan! Vad stark du är. ”

 

Men det var något som fattades.

Som att gå på lina där jag var tvungen att ha full koncentration för att hålla balansen eftersom en krigare aldrig slutar att strida och de skoningslösaste slagen var de med mig själv. Och de pågick hela tiden. JAG behövde övervinnas och bemästras. Vilka energislukande slag!

Jag vill tycka om mig själv – hur jag än mår.

Nä, jag menar inte att ge upp och gå och dö.

Jag menar att hitta kärleken som drivkraft istället för prestationen. Är du krigare vet du precis vad jag menar.

 

Att hitta kärleken i kroppen och anamma den på mig själv.

Hur slutar en krigare att kriga och kontrollera?

Träna på att vara i nuet.

 

 

Så jag tränar, varje dag både på och utanför yogamattan, att vara snäll med mig själv, för min egen skull, ingen annans. Jag behöver inte alltid göra något, prestera något. Det räcker med att vara HÄR, tro det eller ej.

 

Inre konflikter tar SÅÅ mycket energi.

 

Dags att försonas med dig själv.

 

Solen kommer att fortsätta gå upp och ner oavsett vad du väljer att göra med ljuset.
Medan det är här är det helt upp till dig.
Res klokt.

 

 

Tack Tina för att du inspirerade till den här bloggen.

 

 

 

 

 

6 Comments

  1. Underbart!‍♂️

  2. Precis så!

  3. Hej Elisabeth!

    Tack för en inspirerande och tänkvärd text!
    Jag skriver en hel det låttexter och blev inspirerad att dela en text som jag skrev för något år sedan. Lägligt nog heter den ”En krigare”:-)

    Jag tänker att krigaren är den där starka kraften som får oss att kunna göra mirakel i hjärtats tjänst, men som kan bränna oss i båda ändar när den går i sinnets ledband.
    I texten nedan har Krigaren slagits för prestation inför andra, för att bli omtyckt och älskad och av rädsla att inte duga, tills en dag när det sa stopp och det var dags att lägga ner striden och låta krigaren bli en del av hjärtats kraft och ta mig dit jag ska och vill utifrån min inre längtan. Och då finns inte längre kriget i mig. Kanske kan istället andra tycka och tänka, men hellre det än att ha den där pågående inre konflikten. Det är gott!

    Med värme //Johanna

    En krigare

    Vers:
    Det föddes ett barn och allting gick så fort
    Hon älskades genast fast hon ingenting gjort
    På moln utav kärlek hon färdades fram
    Hon vilade stilla i föräldrarnas famn
    Hon kunder ej prata och inte ens gå
    Men visste helt säkert så viss redan då
    Att skriket som växte där i hennes bröst
    Var det som gav liv och som var hennes röst

    Refr:
    (En krigare) som bor i min egen kropp
    (En krigare) som aldrig kan tänka sig att ge opp
    Som fortsätter kämpa hur det än går
    Som inte tar hänsyn till smärtor och sår

    (En krigare) som tar det den måste ha
    (En krigare) som strider för livet varje da’
    Som alltid går framåt med huvudet högt
    Ser aldrig tillbaka ens när den är trött

    Vers:
    Hon lärde sig spelet och tog det hon fick
    Hon log och hon lekte med solsken i blick
    Men där under ytan var ingenting lugnt
    En strid för att leva så ensamt och tungt
    Åren de gick och hon kämpade på
    Hon vägrade stanna fast det smärtade så
    Men plötsligt en dag var det nåt som nej
    ”Min krigare den måste kämpa för MIG!”

    Refr:
    (En krigare) som bor i min egen kropp
    (En krigare) som aldrig kan tänka sig att ge opp
    Som fortsätter kämpa hur det än går
    Som inte tar hänsyn till smärtor och sår

    (En krigare) som tar det den måste ha
    (En krigare) som strider för livet varje da’
    Som alltid går framåt med huvudet högt
    Ser aldrig tillbaka ens när den är trött

    Stick:
    Den dagen så lade sig krigaren ner
    Kampen var över och fanns inte mer
    La ner sina vapen och andades ut
    Striden som rasat tog plötsligen slut

    Vers:
    Hon började lyssna och långt inuti
    Så hörde hon rösten som sa ”du är fri
    Ta krigarn i handen och börja att gå
    Den väg som ditt hjärta vill visa dig på
    En resa mot ljuset en resa mot hopp
    Som först kunde börja den dan hon gav opp
    På vingliga ben och med hjärtat i hand
    Möter hon världen som barnet, barnet hon fann

  4. Takk!❤️

  5. Så bra skrivet och massor med igenkänning. Jag har precis hittat ett som hjälper mig på vägen- kärleksfull vänlighet! Jag försöker vända det ordet in i mig själv flera ggr per dag när jag märker att jag börjar pressa mig eller tala nedsättande till mig själv. Någonting händer i mig av det ordet! Det är verkligen en daglig övning efter att ha med sig mönster från barndom att alltid kämpa och aldrig ge sig. Motsatsen innebar skamkänsla.
    Tack för ett väldigt bra blogginlägg!

  6. Ja det tär så fruktansvärt, att kriga att simma mot strömmen.Jag har gråtit av förtvivlan hur gör ”man”…Hur släpper Jag taget…svärdet är tungt,så vansinningt trött…kram❤

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *