Pages Navigation Menu

Elisabeths blogg

Min kropp har svikit mig

Min kropp har svikit mig

”Min kropp vill inte det som jag vill.”

”Min kropp har svikit mig.”

 

Va?
Vad säger du?
Vad menar du?
Vem är ”jag” om inte kroppen räknas?
Vem är du om du inte har en kropp?

Vi föds som fantastiska energivarelser med en fysisk kropp och en gåva för att kunna resa i tiden; sinnet. Vi är designade för att sinnet ska assistera den klokare, visare kroppen som är fysisk, finns i det fysiska rummet på den här fysiska planeten. Kroppen känner och har känslor som guidar oss och talar om för oss om en situation är bra för oss eller inte. Vi KÄNNER.

Stress börjar i hjärnan som registrerar ett synligt eller tänkt (!) hot och så drar stresshormonerna igång. Det första stress gör är att ta oss från kroppen. Nu är det överlevnad som gäller så smärta, känslor och att känna efter tar vi sen, om en stund. Först klara livhanken och sen, efteråt, kan vi bearbeta allt som känts under stresspåslaget. Om inte stressen slutar? Om det inte blir ett ”efteråt”?

När vi inte längre känner kroppen så har vi inget som guidar oss och talar om vad vi behöver göra för att må bra. Sinnet som bara skulle vara en assistent börjar växa till sig och ta över i brist på andra referenser. Vi försöker TÄNKA ut hur vi ska göra för att må bra istället för att KÄNNA efter vad som får oss att må bra och vad som får oss att må mindre bra.

Vi letar hälsa utanför oss själva istället för att känna efter inuti. Vi provar detox-kurer, terapier, dieter, kosttillskott, behandlingar i en outsinlig ström av ”hjälp” som finns på marknaden. Vi vill att någon annan ska ”fixa oss”. Sinnet, skallen, går för högtryck och sprutar ut idéer, tankar, hot, spekulationer och fantasier. Sinnet kan vara i ett minne för 30 år sedan för att sedan snabbare än en ögonblinkning flytta sig till att tänka på något 2 månader framåt i tid.

Kroppen är fysisk, alltid närvarande och alltid här. Den gör vad den kan för att hänga med i svängarna men den har inte en chans att hålla sinnets tempo. Kroppen kommer efter, knäar ner, tappar kraft och ork. Sinnet är obarmhärtigt och föser vidare, fortare, fortare och fortare. Sinnet som skulle vara assistent till kroppen har blivit maktgalet och tagit över helt. Lyssnar inte på kroppen, negligerar den helt och sätter sig själv högst. Det går så långt att sinnet tror att det kan klara sig utan kroppen.

Dialog mellan Kroppen och Sinnet (Knoppen)

Kroppen: ”Jag orkar inte, jag börjar bli trött. Kan vi vila en stund?”

Sinnet: ”Vad är det för fjoll? Vila är för veklingar. Se på mig, jag är igång dygnet runt och jag piper inte om att jag måste vila. Skärp dig!”

Kroppen: ”Det börjar göra så ont, jag behöver verkligen en paus.”

Sinnet: ”Du kan fetglömma en paus. Jag har precis fått upp farten så kamma ihop dig och sluta gnäll.”

Kroppen kollapsar.

Sinnet: ”Fy f-n vad du är klen. Du är en vekling, en mes. Du orkar ingenting. Jag hatar dig, din slöhet och inkompetens. Du har svikit mig.”

Sinnet: ”Hallå, kan jag få lite hjälp här! Kroppen behöver lappas ihop. Kan någon fixa den så jag kan komma vidare?!”

Sinnet”Hallå! Jag väntar! Jag har faktiskt annat att göra än att hänga med den här utmattade, avdankade kroppen. Hallå! Hallå!”

 

Så vem är du?

Sinnet? Kroppen? Eller både och?

Fortsättning följer….

3 Comments

  1. Jeg er takknemlig for at du setter situasjonen på spisse, selv om det også er helt sant. Jeg ble berørt over at det faktisk er sånn jeg har behandlet kroppen. Heldigvis vet jeg nå bedre, at jeg behøver ta vare på kroppen for at jeg kan utnytte sinnets potensiale på en positiv måte. Takk.

  2. Känner inte igen mig. Kronisk sjuk seedan 41 år. Står ensam uanför samhället. Ledsen.

  3. Så underbart beskrivet Elisabeth! Du berättar om det svåra på ett sätt som gör det enkelt att fatta! I Love it Sen att det trots att man fattat ändå är så svårt det är en annan historia. Du behövs!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *