Pages Navigation Menu

Elisabeths blogg

Vi måste hem och äta. Nu!

Vi måste hem och äta. Nu!

 

Sinnet har en förmåga att alltid ligga ett steg före. Eftersom det inte finns några tankar här och nu, jag behöver inte tänka för att känna, så uppehåller sig sinnet med massor av framtidsplaner.

 

Sinnet är som en morot och kroppen är som åsnan. Sinnet drar iväg med tusen tankar, fantasier och påhittade scenarier om framtiden. Ska jag t ex åka till Thailand så börjar jag se de vita stränderna, känna värmen, de kalla drinkarna redan när jag bokar biljetten flera månader i förväg. Jag planerar hur snygg och brun jag ska vara, hur snälla mina barn blir när vi är i paradiset Thailand och hur kära jag och min man kommer att vara. Jag packar kläder jag aldrig anv’änder annars, för i Thailand blir det annorlunda! Jag tänker att nu är det bara sex månader kvar till resan, sex veckor, snart dags…och NUUUU åker vi. Härligt!

 

Men resan blir inte vad jag tänkt. Sanden är inte så vit som jag planerat i månader. Maken och jag blir inte störtkära, kläderna passade inte bättre med en 10 timmars flygresa emellan och barnen bråkar precis som hemma. Ingenting kan ju mäta sig mot sex månaders förväntan. I sex hela månader hade jag redan gjort resan på det perfekta sättet – i sinnet. I verkligheten hade resan aldrig en chans.

 

Sinnet drar iväg och du är redan hemma och packar upp matkassarna fast kroppen är kvar i bilköerna eller på affären. Det här skapar jättemycket stress eftersom kroppen gärna vill vara där sinnet är. Det är i mellanrummet mellan sinnet och kroppen som stressen gror. Finns det inget mellanrum, finns det ingen stress.

 

Det här blev jättetydligt för mig för många år sedan när jag skulle hämta min dotter på dagis. Det hade regnat och hon hade nya, fina gummistövlar. På väg till bilen stannar hon och hoppar förtjust i en vattenpöl. Jag suckar och säger åt henne att skynda sig. Hon går en bit till, där finns en ny vattenpöl. Hopp-hopp i den också. Jag blir irriterad och säger att nu får hon väl sluta. ”Vi ska hem och äta. Kom nu”. Och så där håller vi på en stund. Det är många vattenpölar på väg till bilen och jag är en sur, grinig, trött mamma som tycker att dotterna kan skärpa sig. Vi ska ju hem och äta. Nu!

 

Men så slår det mig plötsligt när jag tittar på min lilla dotter som hoppar upp och ner vem är det som bestämmer när vi ska äta egentligen? Finns det en middag som sprängs om vi kommer 5 min försent?  Varför måste vi skynda oss hem att mysa och äta? Varför inte göra det nu på en gång genom att hoppa i en vattenpöl?

 

Mitt sinne var hemma och lagade mat för fulla muggar så min kropp låg ju efter i schemat. Jag behövde skynda mig hem till sinnet helt enkelt. När jag stannade upp, lät sinnet bli tyst så landade jag lite nyvaket i nuet, och i nuet fanns det ju ingen brådska alls.

 

Istället kunde jag le och skratta åt min dotters glädje.

På ett par sekunder vände jag från en grinig, stressad mamma till en närvarande glad mamma.
Jag tog tag i moroten och åt upp den.

 

Har du några vattenpölar som du behöver stanna upp och hoppa i?
Plask-plask…..

 

 

One Comment

  1. Precis så känns det. Som om sinnet är långt i förväg och har planerat en massa saker som kroppen ska göra.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *